SvampSugFår

Jag är Fredrik Bardosson, 25 år gammal. Har nästan hela mitt liv försökt anpassa mig för att andra människor ska tycka om mig. Vilket är något jag, för inte så länge sedan insåg att det inte går. Jag är en väldigt snäll och glad kille som älskar att vara snäll, det är den finaste egenskapen jag har och den värderar jag högst.

En snäll människa blir ofta behandlad som skit, utnyttjad, tagen för given och så vidare. Kanske vid det ett sådant tillfälle så tar människan och vänder sig inåt och börjar för en gång skull tänka på sig själv. Alla dessa hemska känslor, som skapats utav att man gång på gång blivit och fortsätter att bli besviken, måste få komma ut. Det går inte gömma undan känslor av sorg och besvikelse hur länge som hellst. Det kokar ibland över och titt som tätt så försöker jag, sällan med framgång, ta igen den väldigt lilla självprioriterande delen inom mig för att kunna slå tillbaka. Ibland, nästan varje gång, kokar det över och jag faller ut i gråt. Allt förändras för mig och inom mig, min tankverksamhet är så hög att jag får nästan ont i huvudet, jag är så djupt inne i mina tankar att glömmer bort vart, vem och när jag är. Vid samma stund som allt detta sker så har jag en enorm smärta i mitt bröst. Någon river ut mitt hjärta, stampar, hackar och slår på det, för att sedan stoppa det tillbaka och börja om processen igen.

Trots allt detta så är jag ändå glad, snäll, positiv, trevlig, social och omtänksam. Jag tänker fortsätta vara snäll, det gör ont att bli sårad men smärtan är alltid värt det. Anledningen är att det brinner ett hopp inom mig, ett hopp som är så starkt och något jag tror på så otroligt mycket. Ett hopp om att alla människor kommer en dag vara snäll, omtänksam och kärleksfull. Skulle jag svika, börja vara girig, självupptagen, elak eller utnyttjande så finns det ju inte någon som startar processen för en bättre värld.

Jag mår väldigt bra just nu, känner att jag är mig själv igen efter en lång tid och för mig en väldigt svår process att försöka vara människor till lags. Att ge allt jag orkar är tyvärr något som får mig att glömma bort mig själv. Jag är ännu mer inne i min smärtfulla tankebana och smärtfulla hjärtprocess vilket är ännu mer smärtsamt och ännu mer svårt att ta sig ur. Men nu har jag bestämt mig, den här gången var den sista, jag tänker hädanefter att ge lika mycket men alltid ha i åtanke, GLÖM ALDRIG BORT DIG SJÄLV! Har man inget så kan man inte heller något ge. Jag kommer tyna bort om det här händer igen så, Fredrik Bardosson, GLÖM ALDRIG BORT DIG SJÄLV IGEN!!!

Det enda jag önskar och hoppas på är att jag en dag kommer få känna av denna godhet som jag själv utstrålar men jag hoppas på att människan själv inser detta. Det är något som inte går att lära ut, människan måste bli sårad, låta sig själv känna sig sårad, sedan ta sig ur det och komma tillbaka med en visdom om vad som egentligen är viktigt i den här världen.